Om det är något som jag älskar så är det den svenska sommaren. ”Den svenska sommaren”. Jag tror nästan vi kan säga att det är ett vedertaget uttryck för den idylliska sommarbilden som glimtar förbi de få dagar då solen skiner och man inser att Sverige är sådär underbart som det faktiskt kan vara ibland.
Min semester börjar närma sig slutet och vi vet alla vad det betyder. Det är nu jag ska hinna göra allt det där som jag hela året har sagt att jag ska göra imorgon. Jag ska läsa böckerna som jag ännu inte ens har påbörjat, titta på Mad men serien i sträck och uppskatta konst på Moderna museet i Malmö.
Mitt mål med sommaren (som jag skrev om i förra inlägget) är att skaffa en ny hobby. Det är inte så lätt som det låter kan jag lova. Jag har insett att de flesta fritidsintressen kräver någon typ av talang. Och man ska helst ha övat upp den här talangen under flera år, gärna sedan barnsben. Ni förstår. Mission Impossible typ. Men jag är inte den som ger upp. Den här gången tänker jag prova lyckan i Stockholms skärgård.
Jag har aldrig seglat förut. Aldrig. Ändå så är det inget som hindrar mig att hoppa på båten med fem andra oerfarna seglare. Nyfikenheten är för stor för att jag ska vara en landkrabba. Skepp o hoj!
Här ska det seglas Florence!
Det dröjer inte länge förrän jag inser att det på en båt finns en mängd oskrivna regler. Eller snarare ett eget språk. Det hemliga båtspråket. Det är det som avgör vilka som är vi och vilka som är dem. Det finns tampar på en båt, inte rep. Det här är mycket viktigt. Det finns en för och en akter, babord och styrbord och fendrar som är de där korvliknade grejerna man ska ha vid förtöjningen. Så när vinden plötsligt vänder och skepparen ropar åt mig att fort springa till vinchen å ta ner focken får jag panik. Problemet är att ni som kan namnen glömmer bort att båtslang inte är normalt för oss andra. Jag kollar mig förvirrat runt efter en fock, vad det nu kan vara. Segelbåten lutar oroväckande mycket åt babord och vi är farligt nära en annan segelbåt. De kollar aggressivt på oss och tänker bara på en sak. SOS sällskapsresan. Efter Stig Helmer är vi de här båtfantasternas värsta mardröm.
Konsten att hissa focken
Focken är tydligen båtens försegel. Och när jag tänker efter är det väl i och för sig ganska logiskt att var sak har sitt namn. Om jag frågar efter en kastrull i köket, vill jag väl inte ha en stekpanna. Övning ger färdighet och jag längtar redan tills nästa års sällskapsresa. Vad mer kan gå fel liksom…